Arbetsmiljö- och bemanningsproblemen inom psykiatrin har varit en följetong utan slut under många års tid. Avhopp, personalmissnöje och inte minst ideliga larm om en verksamhet som inte kan hantera patienttrycket har gett bilden av en vårdapparat med systematiska problem på många plan.

Enligt färsk statistik över tillsvidareanställd personal som sagt upp sig på egen begäran tyder inget på att situationen förbättrats. Snarare motsatsen.

Ett tiotal avhopp per år sedan 2011 ökade under 2015 till 28 stycken. Och bara fram till 31 augusti i år är siffran uppe i samma nivå. Plus att många psykologer som gör sin praktik, PTP, inom landstingets regi också väljer att sluta.

Förklaringen då?

Ulrika Sharifi säger att det som förut var en tendens i huvudsak gällande psykologer nu har blivit ett generellt personalproblem inom psykiatrin.

– I synnerhet på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) har det varit stor omsättning på psykologsidan sedan många år tillbaka. På senare år har det börjat bli samma mönster inom andra yrkesgrupper också.

Oberoende av personalgrupp menar Ulrika Sharifi att anledningarna är de samma.

– Mycket krav och stress gör att man upplever att man inte kan utföra sitt arbete i enlighet med kompetens och yrkesetiska principer. Vad gäller BUP har vi från fackligt håll påtalat arbetssituationen i många år. Arbetsgivaren har försökt göra vissa förändringar, men vi upplever situationen som fortsatt mycket ansträngd. Många mår dåligt, det är väldigt bekymmersamt, säger hon.

Även de stora köerna av patienter bidrar till att pressa personalen. Känslan av att inte räcka till, inte kunna tillgodose uppenbara vårdbehov är något som får många att byta arbetsplats, menar Ulrika Sharifi.

Som Sarah, psykolog vid BUP under ett antal år innan hon relativt nyligen sade upp sig.

Sarah beskriver arbetssituationen som ”omöjlig” utifrån samma problem som tidigare nämnts: otillräcklig tid för patienter och begränsade möjligheter att efterleva yrkesetiska principer.

– Till exempel fanns ingen tid att göra breda bedömningar och inventera omgivningen runt barnet. Det blev i stället ett väldigt fokus på individen. Det är inte alls så man ska jobba på BUP. Man kan inte göra det man vill kunna göra, i längden orkar man inte.

Därtill beskriver Sarah en verksamhet med stor personalomsättning, både bland kollegor och i chefsled, vilket adderade till en otrygg arbetsmiljö utan långsiktighet.

– Jag var väldigt sliten och blev sjukskriven. Kroppen sade ifrån, då stannade jag upp och insåg att jag inte ville göra det här längre, säger Sarah som inte längre jobbar kvar inom landstinget.

På frågan om vilka förändringar som bör till svarar Sarah att det inte bara är en resursfråga.

– Man måste börja från scratch – vad är barnpsykiatri, vad är vårt uppdrag, vad ska respektive yrkeskategori ägna sig åt? Psykiatrin har kunnat rekrytera, problemet är att ingen stannar kvar. Det är för att det inte känns hållbart, man behöver tänka till bättre.

Ulrika Sharifi sammanfattar:

– Vi är mycket oroade och bekymmersamma. Det fungerar inte för medarbetarna och ytterst drabbas patienterna, säger Ulrika Sharifi.

Fotnot: Sarah är ett fingerat namn.

Fotnot 2: VF har sökt men inte fått kommentarer från Vårdförbundet.