Torsdagskvällen för två veckor sedan var som vilken torsdag som helst. Kvällsmaten på bordet och två busiga brorsor redo att hugga in.

– Precis när vi skulle börja äta ringde Daniel. Han hade fått ett samtal av förskolechefen som berättade att Liam hade blivit kvarglömd på avdelningen när de andra gick till lekparken för att äta mellanmål, berättar mamma Anna.

Några timmar tidigare hade hon hämtat storebror på Bärstadsskolan och Liam på Sätterstrands förskola. Den ordinarieavdelningspersonalen hade hunnit gå hem, men de två vikarierna intygade att allt hade varit bra.

Hur bra det nu kan vara att en treåring helt sonika glöms bort.

– Först förstod jag inte vad Daniel sa, det var så svårt att ta in. Sedan blev jag fysiskt illamående när jag tänkte på vad som kunde ha hänt. När den första chocken hade släppt ville jag bara gråta hela kvällen, säger Anna.

Av förskolechefen fick föräldrarna veta att den ordinarie personalen gått hem vid två på eftermiddagen. Två – enligt chefen – rutinerade vikarier tog över för att tillsammans med grannavdelningen och deras personal gå till lekparken några hundra meter bort och äta mellanmål klockan tre.

Kvart över fyra tog Anna med Liam hem från vad som alltså sades ha varit ”en bra dag”.

LÄS OCKSÅ: Förskolechefen: "Jätteallvarligt"

– De säger att han var lämnad i 35-40 minuter. Men det tar inte 35-40 minuter att klä på åtta barn, gå till lekparken och äta och gå hem. I två timmar, från att ordinarie personalen gick till att jag kom, vet ingen vad Liam gjorde. De säger att han låg och sov i en koja vid ingången, men Liam är tre år, alla förstår vad utgången skulle kunna ha varit, säger Anna.

Daniel fyller i:

– Vem vet om de hade låst dörren? Han hade lika gärna kunnat ta på sig ett par stövlar och gått ut själv. Vem vet då var han hade kunnat hamna? Han hade kunnat gå ned i Vänern.

Förskolans förklaring, att personalen trodde att Liam gått hem, varför han ströks från listan, ger de inte mycket för.

– Man lägger väldigt stort förtroende på personalen, då måste man veta att det fungerar. Man tycker att de ska klara en sådan enkel sak som att räkna ihop barnen, det var inte ens många barn där vid det tillfället, säger Daniel.

Sedan den ödesdigra torsdagen har Liam varit hemma från förskolan, mamma Anna har vabbat. Lintotten som fyllde tre förra måndagen skrattar lyckligt då lasset med de färggranna träklossarna stjälps ned på golvet med ett brak.

– Ooooh, stora klossar, konstaterar han nöjt.

Av barn- och ungdomspsyk, BUP, fick familjen rådet att vara observant och fånga upp känslorna. Utan att lägga orden i munnen har Anna och Daniel försökt få Liam att berätta vad som hände den där eftermiddagen. Mer än att han var ”ledsen för att alla var borta” har de inte fått ur honom. Däremot har Liam inte kunnat somna annat än på mamma Anna, och häromdagen när de skulle på möte på förskolan ville han inte bli kvarlämnad.

– Vi som känner Liam vet också att när han somnar, då är det en försvarsmekanism. Så troligtvis har det föregåtts av att han varit förtvivlad, säger Anna.

När – och var – Liam ska börja på förskolan igen är inte klart. Bildningsförvaltningen på Hammarö ville först att familjen skulle stanna kvar på Sätterstrand, men förtroendet är bortblåst, menar Anna.

– De sa ”ni har ju plats här på Sätterstrand”, men där känner vi oss inte trygga att lämna honom igen. Har de rutiner för om det börjar brinna? Om något barn sätter i halsen? Plus att de säger att det var ”erfarna vikarier”, då undrar man ännu mer.

Liam har i stället fått plats på Götetorps förskola på andra sidan kommunen, långt från hans eget och hans kommande skolkamraters upptagningsområde.

– Vi var på möte med kommunen i morse. Från att först ha haft förståelse och agerat bra är det nu som att ”ni får ta det som bjuds och vara nöjda”. De tycker att de har löst problemet på ett bra sätt, men vi känner att det är vi som blir straffade när det är de som har strulat, säger Daniel.

Anna fortsätter:

– Vi stod redan innan i omplaceringskö till fyra förskolor här i närheten. Man tänkte ju ändå att de skulle ta hänsyn till det i den här processen, de har faktiskt utsatt vårt barn för livsfara. Det kan man tycka att de borde ta hänsyn till.